Det handlar om respekt i slutändan, allt handlar om respekt. Man måste inte bli uppskattad hela tiden, älskad, omtyckt. Man vill bara ha en ärlig kompis, en ärlig och respektfull kompis, inte någon som springer iväg när det blir för jobbigt, ingen som håller tyst när man frågar efter den riktiga sanningen. Ändå så finns dom personerna nästan överallt. Om du tänker efter så kan du nog komma på att du också har en sån kompis. En som hellre är tyst än sårar dig. Sen handlar det inte om att såra heller egentligen. Det handlar mer om rädsla. Rädslan för att bli den som får ta skiten, rädslan för att bli den som sårar, rädslan för att bli konfronterad. Du kommer bli allt det om du säger något du vet, det är naturligt, det är så vi reagerar om vi får veta att något inte är sant, den som släpper den bomben är den som får ta smällen.
Även om det är du själv som kommer på att någon ljög dig rakt upp i ansiktet. Kommer du på det så skyllde du på dig själv, frågar hur du kan vara så dum, korkad och blind att du inte ser att någon ljuger för dig och sen vänder du ut och in på dig själv för att hitta felet med dig.
Har någon sagt till dig att du borde ha förstått att det inte var sant, att det inte var på riktigt att det bara var tillfälligt och tryckt ner dig i smutsen att du inte ens orkar resa på dig? Du önskar att du kunde säga nej och gå stolt med huvudet högt och tänka att du är så smart att ingen någonsin har lyckats ljuga för dig. Men jag tror inte att det finns så många som kan göra det på riktigt. Det kan vara min ilska som pratar också eller min hjärna som säger åt mig att jag inte är den enda bara för att jag ska få må lite bättre. Men det kommer inte funka för jag mår inte bättre, för mobilen ligget bredvid mig knäpptyst för jag sa till min kompis att jag var korkad och dum som inte förstod och som inte lyssnade på honom första gången han varnade mig. Jag får inget svar och kommer nog aldrig att få det heller och han kommer att förlora en kompis och kommer nog aldrig att få tillbaka den heller. För tilliten är bruten och då är det kört. Fråga vem som helst och dom kommer säga att tillit är allt. Det är grunden.
Och där står ondskan, lögnen, falska hoppet och ler åt dig för du kommer ju hamna i deras armar snart igen om inte något mirakel inträffar. Jag säger inte att du är dum eller korkad jag säger bara att livet är elakt och vi är naiva. Vi tänker att vi på något sätt måste kunna sluta som lyckliga människor. Och kanske gör vi det, men då blir det i bästa fall när vi ligger på dödsbädden och dom som sörjer oss är bara sanna vänner.
Varför skriver jag ett långt inlägg om vänskap och deprimerade saker som antagligen får oss att gräva ner oss ännu lite mer?
För att jag insåg för bara några minuter sen att vi är beroende av att alltid veta vad personer tycker om oss och om vi inte får ett rakt svar så gör vi precis allt vi kan för att få svaret och antigen för vi en känga rakt i ansiktet som säger att personen inte bryr sig ett jävla skit om dig, ville bara testa dig lite för att se om du var rätt material. Eller så får du någon som säger snällt att du är en jättefin person och du är en kompis som jag hoppas att jag kommer att få behålla länge.
(Nu hoppas jag att ni förstår att det i värsta fall kan hända i kärleksförhållanden också.)
Hälsningar från en förbannad Flisan som precis blev av med en kompis och fick ett litet sår i hjärtat men som redan läker i hyfsad snabb takt.
