14:23
Det blir igen bild just nu, för sitter i skolan och har inte direkt några bilder här ^^
Har precis haft idéhistoria, vi pratade om kvinnliga filosofer först och planeringen för veckorna fram till lovet, jag tror vi slutade med att diskutera bibeln och uppfostran i olika kulturer.
Hur man tolkar bibeln och hur noga man följer den. Och såklart det bästa, att alla tolkat bibeln på sitt eget sätt. När två personer träffas som lever sitt liv efter bibeln träffas och ska prata så börjar dom bråka för dom har olika sätt att tolka bibeln. så två som lever efter bibeln kan leva på helt olika sätt för att dom har en egen tolkning, det är intressant att tänka på.
Jag lovade igår, eller inte lovade, men sa att jag skulle skriva här på bloggen om min svenskuppgift och antagligen skulle komma in på hjärnan och hur man kan göra för att tömma den lite när den är för full. jag bestämmer mig för att strunta i svenskuppgiften men skriver gärna hur man kan göra för att tömma huvudet lite, bearbeta tankar eftersom det är det jag gör hela dagarna nu för tiden.
Jag gör det som man gjort i flera år, jag skriver dagbok. självklart är också bloggen ett sätt att skriva av mig, tömma mitt huvud lite, men jag håller mig på en behaglig nivå här. Skriver sånt som jag tycker att andra kan få veta. Men skriver i min dagbok när jag vill vara mer personlig och kanske skriver något som bara jag får veta, mina känslor, tankar och idéer.
Jag känner många som skriver av sig, dagbok, dikter, noveller eller bara en ren text. Min kompis sa en gång att han har så mycket att få ut och skriver men att det inte blir bra. Jag kan lova dig att om någon läste min dagbok så skulle den nog skratta ut mig något otroligt och tycka att jag verkligen inte kan formulera mig på ''rätt sätt''. vad nu ''rätt sätt'' är. Grejen är att när du skriver av dig, känslor eller vad det än kan vara så skriver du ju för dig själv för att få ut det. Sen kan du ju välja om det är något du kommer vilja visa för någon annan. och på vilket sätt du vill visa det då, om du vill visa det som en random text eller kanske som en dikt.
Du kommer råka ut för en ändring någon gång om du visar din text, för i princip så ger du personen i fråga en möjlighet att berätta vad den tycker och kanske säger att du borde ändra sättet du skriver på eller hur du formulerar något. Men så länge du skriver för dig själv så ska du inte behöva tänka på hur du skriver, för det är ju trots allt bara ett sätt att få ut tankarna, och du vet lika väl som jag att tankar kan vara hur flummiga och röriga som helst och då blir det precis så när du skriver ut dom på papper också.
Men nog pratat om det.
Det finns ju andra sätt att ta ut känslor och tankar. Inte bara skriva.
Det är också populärt att prata med någon, en kurator eller någon som du litar på.
Jag gick hos en kurator i fyra år när jag gick i sexan till nian, jag tror att kanske hon är den som vet mest om mig men samtidigt också minst. Jag tog ut mina frustrationer, min lycka, mina önskningar. Det berättade jag för henne för hon lyssnade, det var hennes jobb att lyssna och att ibland hjälpa.
Och det kändes ju bra såklart, att känna att någon lyssnar med sin fulla koncentration på en och verkligen vill hjälpa. Det kunde vara allt från ett kärleksproblem till mardrömmar om Tsunamin i Thailand. Men för henne var en olycklig kärlek lika viktigt som ett trauma som besökte mina drömmar. Hon dömde inte, hon sa inte åt mig att jag var barnslig som gick och tänkte på pojkar. Och jag tror att det är en viktig del när det kommer till att få ta ut sina känslor. Man vill inte höra någon som säger att man är fånig och att ens problem är obetydliga, inte ens värda att lägga ner tid på.
Man vill höra någon säga att dom vill hjälpa, och man vill höra en lösning, veta att man faktiskt får känna och tänka det man gör. Du ska aldrig aldrig aldrig tänka att dina problem inte är tillräckliga. För det är något som bekymrar dig, och då är det viktigt.
En del kan vara rädda för att berätta om sina problem för någon. Rädd för att bli sedd på ett annat sätt, rädd för att bli dömd, rädd för att bli gjord till åtlöje.
Man gömmer sig bakom en mask för att inte visa sig svag.
När jag för ett halvår sen cirka blev ''lämnad'' av en bit av mitt liv vägrade jag att visa mig svag. Jag ville inte visa att jag var sårad, dels för att den personen var en sån uttjatad del i mitt liv och inget speciellt för andra längre. En del var trötta på dramat som han och jag alltid lyckades skapa. Så jag var tyst, om någon frågade så sa jag att han var en idiot och inget mer med det.
Jag ville visa att jag kunde älska någon annan, att han var noll för mig, ingen som jag behövde bearbeta, så medan min sorg och skam växte i mig så hoppade jag från person till person och låtsades nog vara en väldigt pigg och bekymmersfri tjej som inte brydde sig så mycket, men innerst inne gick jag sönder.
Det som förvånade och fortfarande förvånar mig är att dom personerna som lärde känna mig under den tiden faktiskt såg mig som den bekymmersfria och glada tjejen.
När jag sen brast och inte orkade mer så såg dom istället en osäker tjej som lekte okänsligt med folks känslor, för det var det enda hon kunde göra. Jag stängde av mig själv. Tyckte att det var lättare.
Jag började så småningom se att personer hade fel bild av mig, för jag var ju en annan person, jag var inte mig själv och dom som hade känt mig ett tag som visste hur den riktiga Felicia var började säga åt mig att ta det lite lugnt. Tänka på vad jag gör.
Under den här tiden så var jag oansvarig och dum. Det som var annorlunda med mig nu var att jag visste det, och jag tog tag i det. Ställde mig upp och sa att jag var medveten om att jag hade bettet mig riktigt dumt och falskt. Den Felicia som ni har sett är inte rätt. Hon är något annat, hon är en mask, den riktiga Felicia är annorlunda. Och jag började äntligen bearbeta.
Mitt nyårslöfte för 2011 var att bli en bättre person, bli den gamla Felicia och jag tror väl att alla har sett en liten förändring, börjar se att det finns en helt okej tjej i mig, ibland en smart tjej också.
Stämpeln som en lite ''slampig'' och ''oseriös'' tjej finns kvar, det vet jag. Men jag kämpar för att bli av med den, för jag vill inte bära en stämpel som säger något som jag inte är. Det är fel.
Det finns en person som lärde känna mig väldigt fort. Som insåg vem jag var och jag hade inte suttit här och sagt självsäkert att jag är en bra person om det inte var för denna person som är en underbar kompis och en underbar person.
Jag lärde mig att jag kan vara smart, jag kan ha bra saker att säga och kan vara seriös. Sist jag trodde det så verkade som att jag hela tiden sumpade det. Men inte den här gången.
Jag kan säga att jag är mogen äntligen, jag har växt upp och tar ansvar för mig själv och mina handlingar. Det är tack vare min ''syster'' <3
Hon kunde se utvecklingen och det kändes enormt och gör det fortfarande.
Så vad vill jag ha sagt med det här pladdrandet?
Jo det här, Våga vara dig själv. Släpp ut dina tankar på vilket sätt du än vill, så länge det känns bra för dig. Göm inte dig och dina känslor bakom en mask utan bearbeta saker direkt, sitt inte och tryck undan det för det kommer komma tillbaka och slå dig med dubbel kraft en dag och du vet inte om du kommer ha kraften att ta tag i det då.
Det tog som sagt ett halvår för mig att bearbeta något som hade funnits i mitt liv i tre år, det var ett jävla helvete att gå igenom det, men jag gjorde det för jag visste att det var det som krävdes för att hitta mig själv.
Så kom ihåg det nu: Var dig själv, uttryck dina känslor som du vill, och våga vara stark, alltså bearbeta som en idiot, gråt hur mycket du vill, skrik så mycket som du vill. Dom kanske har rätt dom som säger att det är starkt att visa sig svag.
Det är i alla fall starkt att vara sig själv med bra och dåliga sidor.
Det var allt för mig för den här gången.
Puss!
