Någon slags befrielse.

11:35


Då har man varit 20 år i exakt en månad...jaha...

Och vintern börjar gå till vår nu, jag var ute i går med pojken och gick, vi gick i två timmar på söder, det var väldigt mysigt. Det är sånt jag har saknat, att kunna gå ut och prata och vara lite spontana liksom.
Vi kände att vi inte ville sitta inne och häcka utan hitta på något i stället. Det känns lite befriande att inte längre vara en sån som bara som bara sitter inne hela dagarna och stirrar in i väggen.

I torsdags började jag må dåligt på riktigt, fick panikkänsla och klaustrofobi på lektionen men ville säga till mig själv att skärpa till mig, inte sitta här och vara fånig men det gick inte, och jag förbannade mig själv för att vara så förbannat svag fortfarande. Jag ska klara av sånt här utan problem nu, jag ska kunna sitta och klara av en hel lektion utan att få panik, jag ska kunna sitta och koncentrera mig, jag ska kunna klara av ett litet klassrum utan att tro att väggarna och taket ska rasa in, men jag klarar inte av det. När dom sedan började prata om tsunamin i Japan så gav jag upp. Jag ville inte hålla ut längre, jag kunde inte, och hittade ingen vettig anledning till varför jag skulle försöka. Och allt brast och på något sätt så är det ganska skönt, att släppa ut det som gör ont och det är ju så. Men jag tror det var just den där känslan av att gråta och när jag insåg att det kan ge mig frihet, jag behöver inte sträcka mig efter ett rakblad, det räcker med att gråta, och det får man göra, det är inget fel med det.
Och ibland tror jag att jag är starkare än någonsin.
Att jag kan klara mig genom en obehaglig känsla utan att bryta ihop, det kan jag också.
I torsdags kväll så tänkte jag att fan, dom här obehagliga och läskiga känslorna, dom ska inte ta över mig, jag tänker inte sitta här och tycka synd om mig själv. Jag tar ett djupt andetag och lägger mig ner bredvid min pojke och försöker sova istället.
Och vad rätt jag hade då, det gick bättre, jag somnade direkt och vaknade på Fredag och mådde lite bättre. Hade fortfarande en obehaglig känsla.
Men jag var på rätt ställe, jag hade en säkerhet, en livlina att ta tag i om jag behövde.

Nu vill jag inte att han ska tro att han bara är min livlina för det är så mycket mer än det, det är en massa olika känslor, men jag vet att han finns om jag behöver hjälp, att det är en säkerhet att gå runt och veta det, han finns för mig och jag finns för honom.

Och trots mitt skithumör som jag har i början av våren så kan jag ändå ta mig igenom det och tänka att nu är det ännu en vår som jag tar tag i med starka tankar och starka löften till mig själv om att jag banne mig klarar det. Och efter det här helvetet så kommer sommaren, värmen, ljuset och det är dit jag vill, och jag är redo att kämpa. Glöden som inte fanns för ett år sen finns mer än någonsin nu!
Och det är det som får mig att gå upp på morgonen, att ta tag i plugget och ta tag i mig själv och påbörja ett riktigt liv äntligen!