Inte är jag den som kom undan i alla fall, trodde för ett tag att jag var stark och jag kunde tänka att nu kommer jag faktiskt att klara det här för jag mår ju bra. Sen blir man så otroligt läskigt tom.
Jag läste Berny Pålssons andra bok när jag inte kunde sova (jag läser den fast jag egentligen verkligen inte vill. Men kan inte låta bli.). En sak har hon rätt i som jag har pratat om förut, man är inte sjukdomen man är fortfarande en person.
När jag pratade med mamma i onsdags i telefon för att berätta att jag hade fått ännu en tid på Karolinska så slog det mig helt plötslig, Jag har en sjukdom faktiskt. den påverkar mig inte så mycket men det är en sjukdom. En sån man verkligen inte någonsin trodde att man skulle få. Och på ett negativt sätt så ser man saker på ett nytt sätt. Varenda sömnlösa natt tror man har en koppling med sjukdomen, varje sega morgon handlar om sjukdomen. Varje lilla verk är sjukdomen som spökar. Det är en otroligt negativ bana att tänka i. Men det är svårt att inte göra det också. Det är svårt att se ett hinder som något positivt.
Det går, det är ju liksom inte omöjligt.
Jag kan tänka på att jag måste ta vara på min tid jag har.
Om jag någon dag får ett friskt barn så ska jag älska det med allt jag har.
Jag har otroligt få symptom och jag går inte som en gammal tant.
Sjukdomen hindrar mig inte alls så mycket i vardagen.
Jag kan behöva hjälp att skära köttet på middagen ibland, och ja, när man är tjugo år så kan det kännas lite obehagligt men det är ju samtidigt så det är, det är jag. Vill man ha mig så får man hela paketet.
Något som förvånade mig var att jag inte var rädd för att bli oälskad helt plötsligt, en rädsla som jag så ofta har haft. Jag trodde att min depression skulle stöta bort personer och jag skulle bli ensam. Nu tänkte jag inte på det alls, tänkte bara ''fan vad jag älskar min familj som förstår att jag behövde få veta, fan vad jag älskar min pojkvän som förstår om jag inte kan gråta riktigt ännu.''
Det är ett stort stöd överallt bara och jag älskar det.
Jag har mina dåliga dagar när jag tycker att hela världen snurrar och jag är rädd att jag ska falla ihop och dö. Och det är för att min doktor sa att jag ska vara uppmärksam om jag skulle bli yr eller börja svimma för då är det hjärtat som inte stämmer riktigt. Det gör en lite nervig om man säger så.
Ibland har jag gått en hel dag på stan och när någon kan vara lite trött så är min kropp död och säger åt mig att lägga mig ner Bums för musklerna behöver det.
Och ibland skiter sig psyket som i natt.
Och då ringer man sin husläkare så fort han har telefontid och ber om ett samtal med honom eller en kurator.
För tro det eller ej, Ibland hatar jag den här sjukdomen med hela mitt hjärta!
För jag vill fan inte vara tjugo och tänka på att min dröm kanske inte kommer bli sann.
Och jag fick ge upp mitt andra drömyrke för att man går för mycket.
Det är inte alltid så kul...
