My head is spinning all around.

11:16

Har haft ångest störta delen av veckan. Hade ångest över skolan Måndag och Tisdag, men sen blev det ångest över hemmet istället Onsdag och Torsdag. Idag är det mesta borta, men det har varit en lång vecka. Jag har haft obehagliga känslor i kroppen hela veckan och när man först inte vill till skolan och sen inte vill hem, då känns det lite som att jorden står still. Eller kanske mer livet som står still. Man går i snigeltakt till skolan för egentligen vill man aldrig komma fram, sen går man i snigeltakt hem för man vill inte hem. Jag förstår inte heller riktigt varför jag undviker hemmet. Det är ju min lilla fristad i mitt rum, men det är kanske just det som är grejen, allt jag har är ett rum, ett litet rum också.
Jag börjar få lite ''flyktkänslor'' eller vad man vill kalla det, vill liksom bara bort från hemmet, hitta en egen lägenhet, inte så nära mamma eller pappa, utan mer självständigt. Känna att jag faktiskt växer upp. är på väg mot vuxenlivet.
Sen jag fyllde 20 år så har det bara varit som att leva ofrivilligt hemma för att jag måste, inte för att jag vill.

Jag bestämde väl för en månad sen cirka att jag skulle lägga ner rökandet, känna att jag kan leva utan det, Men sen så hamnar jag på pressbyrån några veckor senare och tänker att jag har ju ändå en femtiolapp i fickan så varför inte, bara så jag ska klara av veckan, och samtidigt som jag tänker det så tänker jag också att det där med att ge upp röka är ingen idé. För det är inget jag kommer lyckas med, det får väl i så fall bli om jag skaffar barn och vet att det är farligt att röka under graviditet. Men tills dess så ser jag inte meningen med att försöka sluta när jag bara misslyckas gång på gång.
''Feströkare'' kan man kalla sig för...Om man tycker att varje dag är en fest...men ändå nej.
Så okej, jag röker.....
förlåt?
Jag vet inte, ska jag säga förlåt för att jag röker?
Det känns inte rätt.....

Jag vet inte så mycket. Mitt humör är som titeln,
''My head is spinning all around.''

Men idag blir det våfflor, först slutar skolan klockan kvart över två, ska hämta upp en söt filur på södra station och sen ska vi hem och äta våfflor som mamma lagar, sen åker hon till landet, så blir det jag och den söta filuren i stan ikväll och i natt :)
Jag ska laga egen middag. Vuxet ^^

All for now.
Puss!

Någon slags befrielse.

11:35


Då har man varit 20 år i exakt en månad...jaha...

Och vintern börjar gå till vår nu, jag var ute i går med pojken och gick, vi gick i två timmar på söder, det var väldigt mysigt. Det är sånt jag har saknat, att kunna gå ut och prata och vara lite spontana liksom.
Vi kände att vi inte ville sitta inne och häcka utan hitta på något i stället. Det känns lite befriande att inte längre vara en sån som bara som bara sitter inne hela dagarna och stirrar in i väggen.

I torsdags började jag må dåligt på riktigt, fick panikkänsla och klaustrofobi på lektionen men ville säga till mig själv att skärpa till mig, inte sitta här och vara fånig men det gick inte, och jag förbannade mig själv för att vara så förbannat svag fortfarande. Jag ska klara av sånt här utan problem nu, jag ska kunna sitta och klara av en hel lektion utan att få panik, jag ska kunna sitta och koncentrera mig, jag ska kunna klara av ett litet klassrum utan att tro att väggarna och taket ska rasa in, men jag klarar inte av det. När dom sedan började prata om tsunamin i Japan så gav jag upp. Jag ville inte hålla ut längre, jag kunde inte, och hittade ingen vettig anledning till varför jag skulle försöka. Och allt brast och på något sätt så är det ganska skönt, att släppa ut det som gör ont och det är ju så. Men jag tror det var just den där känslan av att gråta och när jag insåg att det kan ge mig frihet, jag behöver inte sträcka mig efter ett rakblad, det räcker med att gråta, och det får man göra, det är inget fel med det.
Och ibland tror jag att jag är starkare än någonsin.
Att jag kan klara mig genom en obehaglig känsla utan att bryta ihop, det kan jag också.
I torsdags kväll så tänkte jag att fan, dom här obehagliga och läskiga känslorna, dom ska inte ta över mig, jag tänker inte sitta här och tycka synd om mig själv. Jag tar ett djupt andetag och lägger mig ner bredvid min pojke och försöker sova istället.
Och vad rätt jag hade då, det gick bättre, jag somnade direkt och vaknade på Fredag och mådde lite bättre. Hade fortfarande en obehaglig känsla.
Men jag var på rätt ställe, jag hade en säkerhet, en livlina att ta tag i om jag behövde.

Nu vill jag inte att han ska tro att han bara är min livlina för det är så mycket mer än det, det är en massa olika känslor, men jag vet att han finns om jag behöver hjälp, att det är en säkerhet att gå runt och veta det, han finns för mig och jag finns för honom.

Och trots mitt skithumör som jag har i början av våren så kan jag ändå ta mig igenom det och tänka att nu är det ännu en vår som jag tar tag i med starka tankar och starka löften till mig själv om att jag banne mig klarar det. Och efter det här helvetet så kommer sommaren, värmen, ljuset och det är dit jag vill, och jag är redo att kämpa. Glöden som inte fanns för ett år sen finns mer än någonsin nu!
Och det är det som får mig att gå upp på morgonen, att ta tag i plugget och ta tag i mig själv och påbörja ett riktigt liv äntligen!

Jag är hos dig.

20:44

Nu har jag sådär dåligt samvete igen för att jag inte har skrivit.
Men jag har svårt att skriva när jag mår bra. Förlorar skrivförmågan lite.
Men jag har i alla fall något att berätta, Jag har varit i Köpenhamn i några dagar nu under Sportlovet, det var andra gången för mig. Så känner mig lite småhemma ^^ nej men man kan ju med säkerhet säga att man kan ströget utantill när man varit där två gånger, världens längsta shoppinggata och jag är dödstrött på den, mer trött på den än min älskade drottningsgata i Stockholm, det är ju lite illa ^^
Det hände inte så mycket i Köpenhamn det var mest kallt och blåsigt men det funkade väl.
Jag åkte på någon jävla ögonskit också så håller på med ögondroppar och skit nu. Och nu är ögat tillbaka till normal storlek efter att det var lika stort som en golfboll och lika rött som en tomat. Nu är det bara lite ömt, har ingen aning om vad jag har gjort, lite läskigt att bara vakna med ett öga som man inte kan öppna. Hade svårt att somna varje natt också, som om det var något i rummet som höll mig vaken, jag vet inte. Det är skönt att vara hemma igen i alla fall. Sova i sin egen säng, sitta framför sin dator och ha Spotify igen om vi ska gå in på såna där oviktiga detaljer ^^
Jag sitter och mumsar på chokladen som jag fick av Karin i födelsedagspresent, den är farligt god alltså! Mamma sa att jag kunde spara lite för att ha i ''krisgömman'' som hon så fint kallar det. Men kan inte lova att det kommer finnas så mycket kvar länge till ^^

Vad mer kan jag dela med mig av på bloggen?
Jag är kär och lycklig, som en idiot, det är mys! <3
Sen är jag lite orolig för min kompis som jag ska ringa senare i veckan.
annars är det mesta som vanligt så tänker inte ta upp er värdefulla tid något mer nu.
Så, det var allt för mig.
Puss!