I made it all this way, for real.

02:12 Svammel nu, för klockan är efter 02. För första gången på länge så kan jag skriva här. Det har känts lite som att allt som har hänt i mitt liv har varit lite för privat eller så har jag helt enkelt inte haft tid mellan mitt jobb och alla långa resor till Vby. Som vanligt tänker jag på hur jag tog mig hit, jag tänker alltid på det när jag vill skriva och jag vet att det kan bli tjatigt men det är nog mitt sätt att bearbeta mitt liv och det som har hänt i livet, för det är lika bra att man erkänner för sig själv att man bearbetar saker hela tiden. Det som förvånar mig är att jag knappt kan komma ihåg tiden då jag mådde sämst, och jag kan inte heller tänka mig som en sån person, en sån person som tyckte att allt var hemskt och fel. En person som var olycklig, för den Felicia som lever i dag är lycklig, bekväm och tycker att allt är ganska rätt och bra. visst finns det alltid något som inte riktigt är som det ska vara. Men det är lite meningen. Om allt var rätt hela tiden så skulle det tillslut bli fel. Jag skämdes lite över mig själv för cirka tre månader sen för jag föll tillbaka i gamla mönster, jag tyckte synd om mig själv. Satt och tyckte att alla förutom jag gjorde fel. Men jag var den som gjorde fel. Jag var feg, självisk, elak. En idiot helt enkelt. Och behandlade en person på ett sätt som han inte förtjänade. Och han vet det, trots ilskan så vet han att jag är ledsen över det. Sen om jag någon dag kommer bli förlåten det vet jag inte. Men det logiska vore att inte bli förlåten. Jag tror att jag tappade tron på kärleken i samma veva, tänkte att jag aldrig kommer att hitta kärlek, inte en sån kärlek som jag kan hålla i hela livet, det är inte andra det är fel på i så fall, det är mig. Men min kompis väckte mig och påminde mig om en sak som fick mig att tro att kanske kan jag en dag hitta det som kommer hålla mig kvar tills jag slutar andas. Kanske måste jag bli redo först. Kanske måste jag sluta att noja över min ålder och låta min kropp och mitt hjärta känna vad det känner och förstå att det är som det är nu. Det är samma sak med utbildning, jag har inte all tid i världen men jag måste inte vara klar när jag är 21 år gammal. Det var aldrig min plan och kommer aldrig att vara det heller, det går i den takten som det vill och måste. Mitt liv nu är bra och jag gillar det. Jag har gjort misstag, konstiga val, fel beslut, bra val, rätt beslut. Och rent idiotiska saker och rent underbara saker. Jag är där jag är och jag gillar det. Och jag hoppas att jag en dag kommer att vara fullständigt frisk.

Hang with me?

Det handlar om respekt i slutändan, allt handlar om respekt. Man måste inte bli uppskattad hela tiden, älskad, omtyckt. Man vill bara ha en ärlig kompis, en ärlig och respektfull kompis, inte någon som springer iväg när det blir för jobbigt, ingen som håller tyst när man frågar efter den riktiga sanningen. Ändå så finns dom personerna nästan överallt. Om du tänker efter så kan du nog komma på att du också har en sån kompis. En som hellre är tyst än sårar dig. Sen handlar det inte om att såra heller egentligen. Det handlar mer om rädsla. Rädslan för att bli den som får ta skiten, rädslan för att bli den som sårar, rädslan för att bli konfronterad. Du kommer bli allt det om du säger något du vet, det är naturligt, det är så vi reagerar om vi får veta att något inte är sant, den som släpper den bomben är den som får ta smällen. Även om det är du själv som kommer på att någon ljög dig rakt upp i ansiktet. Kommer du på det så skyllde du på dig själv, frågar hur du kan vara så dum, korkad och blind att du inte ser att någon ljuger för dig och sen vänder du ut och in på dig själv för att hitta felet med dig. Har någon sagt till dig att du borde ha förstått att det inte var sant, att det inte var på riktigt att det bara var tillfälligt och tryckt ner dig i smutsen att du inte ens orkar resa på dig? Du önskar att du kunde säga nej och gå stolt med huvudet högt och tänka att du är så smart att ingen någonsin har lyckats ljuga för dig. Men jag tror inte att det finns så många som kan göra det på riktigt. Det kan vara min ilska som pratar också eller min hjärna som säger åt mig att jag inte är den enda bara för att jag ska få må lite bättre. Men det kommer inte funka för jag mår inte bättre, för mobilen ligget bredvid mig knäpptyst för jag sa till min kompis att jag var korkad och dum som inte förstod och som inte lyssnade på honom första gången han varnade mig. Jag får inget svar och kommer nog aldrig att få det heller och han kommer att förlora en kompis och kommer nog aldrig att få tillbaka den heller. För tilliten är bruten och då är det kört. Fråga vem som helst och dom kommer säga att tillit är allt. Det är grunden. Och där står ondskan, lögnen, falska hoppet och ler åt dig för du kommer ju hamna i deras armar snart igen om inte något mirakel inträffar. Jag säger inte att du är dum eller korkad jag säger bara att livet är elakt och vi är naiva. Vi tänker att vi på något sätt måste kunna sluta som lyckliga människor. Och kanske gör vi det, men då blir det i bästa fall när vi ligger på dödsbädden och dom som sörjer oss är bara sanna vänner. Varför skriver jag ett långt inlägg om vänskap och deprimerade saker som antagligen får oss att gräva ner oss ännu lite mer? För att jag insåg för bara några minuter sen att vi är beroende av att alltid veta vad personer tycker om oss och om vi inte får ett rakt svar så gör vi precis allt vi kan för att få svaret och antigen för vi en känga rakt i ansiktet som säger att personen inte bryr sig ett jävla skit om dig, ville bara testa dig lite för att se om du var rätt material. Eller så får du någon som säger snällt att du är en jättefin person och du är en kompis som jag hoppas att jag kommer att få behålla länge. (Nu hoppas jag att ni förstår att det i värsta fall kan hända i kärleksförhållanden också.) Hälsningar från en förbannad Flisan som precis blev av med en kompis och fick ett litet sår i hjärtat men som redan läker i hyfsad snabb takt.

Can you feel this?

16:14

Har städat lägenheten hemma hos mamma idag för att det ska se bra ut när mina kompisar kommer imorgon och för att det behövdes också xD
Satte in min bok i en pärm så jag har lättare koll på den och har samtidigt börjat på ett nytt projekt, vill inte berätta vad den handlar om ännu för jag vet inte om jag kanske kommer byta spår, jag brainstormar mest nu så det kan bli vad som helst av det.
Jag kände att jag hade kraft att skriva idag, jag har varit dålig på att uppdatera men det är mest för att jag inte har haft ork eller inspiration och inte riktigt vetat vad jag vill skriva om. Vet nog inte riktigt just nu heller.
Men jag har tittat på lite utbildningar efter komvux och det finns så mycket och jag vill så mycket. Jag vill vara en inspiration för ungdomar genom att bli lärare, jag vill lära dom vårt underbara svenska språk, hur man använder det i skrift och tal. Berätta om underbara böcker som finns att läsa. Jag vill att ungdomar ska hitta ett sätt att få ur sig sina känslor, och då kan skriva vara det bästa som finns och på det spåret kan man gå och kanske hitta sin passion.

Jag vill bli studievägledare, återigen för att hjälpa ungdomar till deras framtida yrken. Hjälpa dom att förverkliga sina drömmar.

Jag vill bli förlagsredaktör, läsa böcker hela dagarna, och lägga in mina åsikter, kanske göra en bra bok till den bästa boken. Ingela Af Geijerstam som jobbar på Bonnier fick frågan ''Har du några råd till den som vill bli förlagsredaktör och hennes svar var unerbart,
- Man ska vara road av litteratur och känna att man har de här egenskaperna som jag har pratat om. Det kan vara bra att läsa förlagskunskap på universitetet så att man får ett hum om vad förlagsvärlden innebär. Det finns ingen formell examen. Här finns en blandning av människor. En del är som jag, de har gått journalistutbildningen. De allra flesta har läst litteraturhistoria och några har gått kulturvetarlinjen. De flesta jag känner i branschen trivs väldigt bra.
Kulturvetarlinjen!
Jag tror att jag kommer gå den linjen oavsett vad jag blir för om det är något som jag vill ha i ryggsäcken så är det kultur! Och såklart litteraturhistoria. Jag vill insupa allt som är litteratur.

Jag har precis läst klart Åsa Mobergs bok om Simone de Beauvoir och jag kunde inte förstå varför jag gillade boken så mycket, jag hade inget behov av att läsa den varenda lediga minut men när jag låg i sängen på kvällen och läste den så fick jag slita med hela kroppen för att kunna stänga igen boken och sova.
Det var som att jag törstade efter kunskap om Simone. Som att hon sket i om jag ville eller inte, hon tänkte få mig att läsa om henne. Och jag gjorde det och jag kände mig nästan ny när jag var klar och började riva i mammas bokhylla för att sedan hitta ''Det andra könet'' Som är Simones mest kända bok. Och en av dom längsta också, den är på över åttahundra sidor men jag tänker banne mig läsa den ändå. Och efter det kommer jag ge mig på hennes bok ''Mandarinerna''. Jag har hittat en person som inspirerar mig så mycket samtidigt som jag kan bli så besviken på henne för att hon låter hennes man bestämma så mycket över henne och att hon missar en massa i sitt liv pga andra saker som hon tycker är viktigare. Men hon ser det inte som att hon missar något.
Jag avundas henne samtidigt. Hon skrev hela tiden, det var hennes yrke nästan och allt hon skrev var som en slags självbiografi av hennes liv och alla hennes böcker fick uppmärksamhet. Och jag vill kunna skriva om nästan vad som helst och fånga en massa personer. Men jag vet inte om jag kommer göra det.
Men jag hoppas att jag kommer i alla fall få några att läsa mina böcker och om mina böcker någon gång blir kända så kommer jag att tacka Simone de Beauvoir för att hon med nästan tvång gav mig en inblick i hennes liv!

the one that got away

07:50

Inte är jag den som kom undan i alla fall, trodde för ett tag att jag var stark och jag kunde tänka att nu kommer jag faktiskt att klara det här för jag mår ju bra. Sen blir man så otroligt läskigt tom.
Jag läste Berny Pålssons andra bok när jag inte kunde sova (jag läser den fast jag egentligen verkligen inte vill. Men kan inte låta bli.). En sak har hon rätt i som jag har pratat om förut, man är inte sjukdomen man är fortfarande en person.
När jag pratade med mamma i onsdags i telefon för att berätta att jag hade fått ännu en tid på Karolinska så slog det mig helt plötslig, Jag har en sjukdom faktiskt. den påverkar mig inte så mycket men det är en sjukdom. En sån man verkligen inte någonsin trodde att man skulle få. Och på ett negativt sätt så ser man saker på ett nytt sätt. Varenda sömnlösa natt tror man har en koppling med sjukdomen, varje sega morgon handlar om sjukdomen. Varje lilla verk är sjukdomen som spökar. Det är en otroligt negativ bana att tänka i. Men det är svårt att inte göra det också. Det är svårt att se ett hinder som något positivt.
Det går, det är ju liksom inte omöjligt.
Jag kan tänka på att jag måste ta vara på min tid jag har.
Om jag någon dag får ett friskt barn så ska jag älska det med allt jag har.
Jag har otroligt få symptom och jag går inte som en gammal tant.
Sjukdomen hindrar mig inte alls så mycket i vardagen.
Jag kan behöva hjälp att skära köttet på middagen ibland, och ja, när man är tjugo år så kan det kännas lite obehagligt men det är ju samtidigt så det är, det är jag. Vill man ha mig så får man hela paketet.

Något som förvånade mig var att jag inte var rädd för att bli oälskad helt plötsligt, en rädsla som jag så ofta har haft. Jag trodde att min depression skulle stöta bort personer och jag skulle bli ensam. Nu tänkte jag inte på det alls, tänkte bara ''fan vad jag älskar min familj som förstår att jag behövde få veta, fan vad jag älskar min pojkvän som förstår om jag inte kan gråta riktigt ännu.''
Det är ett stort stöd överallt bara och jag älskar det.

Jag har mina dåliga dagar när jag tycker att hela världen snurrar och jag är rädd att jag ska falla ihop och dö. Och det är för att min doktor sa att jag ska vara uppmärksam om jag skulle bli yr eller börja svimma för då är det hjärtat som inte stämmer riktigt. Det gör en lite nervig om man säger så.
Ibland har jag gått en hel dag på stan och när någon kan vara lite trött så är min kropp död och säger åt mig att lägga mig ner Bums för musklerna behöver det.
Och ibland skiter sig psyket som i natt.
Och då ringer man sin husläkare så fort han har telefontid och ber om ett samtal med honom eller en kurator.
För tro det eller ej, Ibland hatar jag den här sjukdomen med hela mitt hjärta!
För jag vill fan inte vara tjugo och tänka på att min dröm kanske inte kommer bli sann.
Och jag fick ge upp mitt andra drömyrke för att man går för mycket.
Det är inte alltid så kul...

Just a few days left.

23:19

Tio dagar kvar till julafton, och det känns inte riktigt i kroppen ännu men det kommer väl så småningom.
Jag brukar kunna bli lite tom i mig när julen knackar på, vet inte varför. Om det kanske är för att familjen inte längre är hel så jag vet att det kommer bli åkande mellan mamma och pappa och vara helt på topp hela dagen när jag egentligen bara saknar min gamla jul. När vi firade jul hela släkten. Men nu åker mormor och morfar till Thailand varje jul och kusinerna har jag sämst kontakt med. I år så fick jag välja, fira jul med mamma och sen hennes sambos släkt eller fira jul med pappa och sen hans sambos släkt. Jag vill fira jul med min släkt. Men det gör vi inte längre....så ja...jag har kanske inte något val som kan göra mig nöjd men det kanske inte är så förbannat viktigt. Livet förändras ju.

Den 20e December ska jag till Karolinska och göra tester för att se om mitt hjärta funkar som det ska...och den 29e december ska jag hämta någon grej som jag ska ha när jag sover för att se om jag kommer behöva tabletter för mina sömnproblem.
Känns som en konstig jul med läkarbesök innan och efter jul. Men någon gång ska väl vara första gången.
Hur som helst, Jul snart som sagt.
Ska ut på stan någon gång dom närmsta dagarna och köpa julklapparna som jag har kvar.
Hatar att köpa julklappar egentligen för fantasin vill liksom inte hjälpa mig. Och det slutar med att man kommer hem med en tvål från lusch och en kräm från body shop.
Men men...det kanske blir bra i år också.
Ska snart gå och lägga mig med min älskling för mitt huvud säger åt mig att lämna datorn och jag orkar inte hämta mina glasögon.
Så jag säger godnatt och dricker upp det lilla vinet jag har kvar och bäddar ner mig med älsklingen sen.
puss!

It´s called tidsfördriv.

16:21

Jag behöver verkligen någon som kan hjälpa mig med min bloggdesign. Anyone? (a)
Den är så sjukt tråkig att det tar emot för mig att gå in och lägga in ett inläg..still, here i am, en fredag.
Jag väntar på att babe ska komma och mysa med mig och missa idol som vanligt och sen se någon annan konstig film ^^

Imorgon är det skansen som gäller för då ska mamma och sambon vara barnvakter så jag och babe följer med. Har inte varit på skansen på typ hundra år, Så det blir kul och se om jag tycker att det är lika kul nu som jag tyckte för typ femton (?) år sedan! ^^

Jag har hittat en ny favoritlåt!
Skulle lägga upp den via videoinlägg om jag kunde men jag är o teknisk som sagt ^^
men en liten lägg kan man ju lägga upp i alla fall :)
http://www.youtube.com/watch?v=gM7Hlg75Mlo&ob=av2e
Ni missar något alldeles underbart fint om ni skiter i länken, det lovar jag.

Well, har inget mer att säga riktigt. har varit ego idag.
What do you think?


xD

well, thats all.
Puss och nye!

''Cause You just might get it all, And then some you don't want.''

11:55

Hemkommen från doktorn. Hade med mig mamma och pappa den här gången och ställde frågor och jag var nog mer ett objekt, en diagnos, en sjukdom. Och visst känns det obehagligt, Man får en stor klump i halsen och i magen och på något sätt så sitter tårarna och vill ut men ändå inte.
För samtidigt som det suger att sitta och betraktas av en massa folk som frågar en massa saker om mig så känns det ändå skönt, som en lättnad att veta varför min kropp reagerar som den gör, varför jag har obeskrivligt ont i händerna, varför jag sover mer än normalt. Och kanske är det en personlig sak som ingen tycker att jag ska dela med mig men hur ska jag kunna få ut mina känslor om jag inte får prata om det. Min doktor kunde inte förstå först varför jag tyckte att jag skulle informera min husläkare om mitt tillstånd, och varför dra in honom i det. För mig är det någon slags säkerhet att ha en doktor fem minuter hemifrån som jag kan ta mig till också istället för att boka en tid på karolinska och vänta en månad på en tid.

Och när hela familjen, mormor och morfar, systrarna, systerbarnen, kusinerna, alla i min släkt helt enkelt kommer få veta om det här så känns det lite extra när jag är den enda i släkten som känner av det här men att andra kan ha det, samtidigt som jag kan vara den enda i släkten.
Hur tacklar man det? hur reagerar man om man är den enda i en stor släkt som har en sjukdom och man vet att man kommer vara källan till den sjukdomen i framtiden när och om jag får barn.
På ett ögonblick så förändras ens liv, framtid och syn på saker fullständigt.
Och för att slippa tänka på det så tänker man på hur jävla bra man mår egentligen, och vilken tur jag har som inte ens har i närheten av hälften av alla symtom som finns.
Och som älsklingen säger ''Ingen ska få se mig som en diagnos, jag är en person, en människa och det är så man ska se mig.''
En diagnos är bara en diagnos, men det gör inte mig till en annan människa. Kanske en människa med ett litet sämre fysiskt och psykiskt tillstånd, Men inget som märks.
Jag är ju fortfarande Felicia, och det är ju en jävla tur!