I made it all this way, for real.

02:12 Svammel nu, för klockan är efter 02. För första gången på länge så kan jag skriva här. Det har känts lite som att allt som har hänt i mitt liv har varit lite för privat eller så har jag helt enkelt inte haft tid mellan mitt jobb och alla långa resor till Vby. Som vanligt tänker jag på hur jag tog mig hit, jag tänker alltid på det när jag vill skriva och jag vet att det kan bli tjatigt men det är nog mitt sätt att bearbeta mitt liv och det som har hänt i livet, för det är lika bra att man erkänner för sig själv att man bearbetar saker hela tiden. Det som förvånar mig är att jag knappt kan komma ihåg tiden då jag mådde sämst, och jag kan inte heller tänka mig som en sån person, en sån person som tyckte att allt var hemskt och fel. En person som var olycklig, för den Felicia som lever i dag är lycklig, bekväm och tycker att allt är ganska rätt och bra. visst finns det alltid något som inte riktigt är som det ska vara. Men det är lite meningen. Om allt var rätt hela tiden så skulle det tillslut bli fel. Jag skämdes lite över mig själv för cirka tre månader sen för jag föll tillbaka i gamla mönster, jag tyckte synd om mig själv. Satt och tyckte att alla förutom jag gjorde fel. Men jag var den som gjorde fel. Jag var feg, självisk, elak. En idiot helt enkelt. Och behandlade en person på ett sätt som han inte förtjänade. Och han vet det, trots ilskan så vet han att jag är ledsen över det. Sen om jag någon dag kommer bli förlåten det vet jag inte. Men det logiska vore att inte bli förlåten. Jag tror att jag tappade tron på kärleken i samma veva, tänkte att jag aldrig kommer att hitta kärlek, inte en sån kärlek som jag kan hålla i hela livet, det är inte andra det är fel på i så fall, det är mig. Men min kompis väckte mig och påminde mig om en sak som fick mig att tro att kanske kan jag en dag hitta det som kommer hålla mig kvar tills jag slutar andas. Kanske måste jag bli redo först. Kanske måste jag sluta att noja över min ålder och låta min kropp och mitt hjärta känna vad det känner och förstå att det är som det är nu. Det är samma sak med utbildning, jag har inte all tid i världen men jag måste inte vara klar när jag är 21 år gammal. Det var aldrig min plan och kommer aldrig att vara det heller, det går i den takten som det vill och måste. Mitt liv nu är bra och jag gillar det. Jag har gjort misstag, konstiga val, fel beslut, bra val, rätt beslut. Och rent idiotiska saker och rent underbara saker. Jag är där jag är och jag gillar det. Och jag hoppas att jag en dag kommer att vara fullständigt frisk.