I made it all this way, for real.

02:12 Svammel nu, för klockan är efter 02. För första gången på länge så kan jag skriva här. Det har känts lite som att allt som har hänt i mitt liv har varit lite för privat eller så har jag helt enkelt inte haft tid mellan mitt jobb och alla långa resor till Vby. Som vanligt tänker jag på hur jag tog mig hit, jag tänker alltid på det när jag vill skriva och jag vet att det kan bli tjatigt men det är nog mitt sätt att bearbeta mitt liv och det som har hänt i livet, för det är lika bra att man erkänner för sig själv att man bearbetar saker hela tiden. Det som förvånar mig är att jag knappt kan komma ihåg tiden då jag mådde sämst, och jag kan inte heller tänka mig som en sån person, en sån person som tyckte att allt var hemskt och fel. En person som var olycklig, för den Felicia som lever i dag är lycklig, bekväm och tycker att allt är ganska rätt och bra. visst finns det alltid något som inte riktigt är som det ska vara. Men det är lite meningen. Om allt var rätt hela tiden så skulle det tillslut bli fel. Jag skämdes lite över mig själv för cirka tre månader sen för jag föll tillbaka i gamla mönster, jag tyckte synd om mig själv. Satt och tyckte att alla förutom jag gjorde fel. Men jag var den som gjorde fel. Jag var feg, självisk, elak. En idiot helt enkelt. Och behandlade en person på ett sätt som han inte förtjänade. Och han vet det, trots ilskan så vet han att jag är ledsen över det. Sen om jag någon dag kommer bli förlåten det vet jag inte. Men det logiska vore att inte bli förlåten. Jag tror att jag tappade tron på kärleken i samma veva, tänkte att jag aldrig kommer att hitta kärlek, inte en sån kärlek som jag kan hålla i hela livet, det är inte andra det är fel på i så fall, det är mig. Men min kompis väckte mig och påminde mig om en sak som fick mig att tro att kanske kan jag en dag hitta det som kommer hålla mig kvar tills jag slutar andas. Kanske måste jag bli redo först. Kanske måste jag sluta att noja över min ålder och låta min kropp och mitt hjärta känna vad det känner och förstå att det är som det är nu. Det är samma sak med utbildning, jag har inte all tid i världen men jag måste inte vara klar när jag är 21 år gammal. Det var aldrig min plan och kommer aldrig att vara det heller, det går i den takten som det vill och måste. Mitt liv nu är bra och jag gillar det. Jag har gjort misstag, konstiga val, fel beslut, bra val, rätt beslut. Och rent idiotiska saker och rent underbara saker. Jag är där jag är och jag gillar det. Och jag hoppas att jag en dag kommer att vara fullständigt frisk.

Hang with me?

Det handlar om respekt i slutändan, allt handlar om respekt. Man måste inte bli uppskattad hela tiden, älskad, omtyckt. Man vill bara ha en ärlig kompis, en ärlig och respektfull kompis, inte någon som springer iväg när det blir för jobbigt, ingen som håller tyst när man frågar efter den riktiga sanningen. Ändå så finns dom personerna nästan överallt. Om du tänker efter så kan du nog komma på att du också har en sån kompis. En som hellre är tyst än sårar dig. Sen handlar det inte om att såra heller egentligen. Det handlar mer om rädsla. Rädslan för att bli den som får ta skiten, rädslan för att bli den som sårar, rädslan för att bli konfronterad. Du kommer bli allt det om du säger något du vet, det är naturligt, det är så vi reagerar om vi får veta att något inte är sant, den som släpper den bomben är den som får ta smällen. Även om det är du själv som kommer på att någon ljög dig rakt upp i ansiktet. Kommer du på det så skyllde du på dig själv, frågar hur du kan vara så dum, korkad och blind att du inte ser att någon ljuger för dig och sen vänder du ut och in på dig själv för att hitta felet med dig. Har någon sagt till dig att du borde ha förstått att det inte var sant, att det inte var på riktigt att det bara var tillfälligt och tryckt ner dig i smutsen att du inte ens orkar resa på dig? Du önskar att du kunde säga nej och gå stolt med huvudet högt och tänka att du är så smart att ingen någonsin har lyckats ljuga för dig. Men jag tror inte att det finns så många som kan göra det på riktigt. Det kan vara min ilska som pratar också eller min hjärna som säger åt mig att jag inte är den enda bara för att jag ska få må lite bättre. Men det kommer inte funka för jag mår inte bättre, för mobilen ligget bredvid mig knäpptyst för jag sa till min kompis att jag var korkad och dum som inte förstod och som inte lyssnade på honom första gången han varnade mig. Jag får inget svar och kommer nog aldrig att få det heller och han kommer att förlora en kompis och kommer nog aldrig att få tillbaka den heller. För tilliten är bruten och då är det kört. Fråga vem som helst och dom kommer säga att tillit är allt. Det är grunden. Och där står ondskan, lögnen, falska hoppet och ler åt dig för du kommer ju hamna i deras armar snart igen om inte något mirakel inträffar. Jag säger inte att du är dum eller korkad jag säger bara att livet är elakt och vi är naiva. Vi tänker att vi på något sätt måste kunna sluta som lyckliga människor. Och kanske gör vi det, men då blir det i bästa fall när vi ligger på dödsbädden och dom som sörjer oss är bara sanna vänner. Varför skriver jag ett långt inlägg om vänskap och deprimerade saker som antagligen får oss att gräva ner oss ännu lite mer? För att jag insåg för bara några minuter sen att vi är beroende av att alltid veta vad personer tycker om oss och om vi inte får ett rakt svar så gör vi precis allt vi kan för att få svaret och antigen för vi en känga rakt i ansiktet som säger att personen inte bryr sig ett jävla skit om dig, ville bara testa dig lite för att se om du var rätt material. Eller så får du någon som säger snällt att du är en jättefin person och du är en kompis som jag hoppas att jag kommer att få behålla länge. (Nu hoppas jag att ni förstår att det i värsta fall kan hända i kärleksförhållanden också.) Hälsningar från en förbannad Flisan som precis blev av med en kompis och fick ett litet sår i hjärtat men som redan läker i hyfsad snabb takt.

Can you feel this?

16:14

Har städat lägenheten hemma hos mamma idag för att det ska se bra ut när mina kompisar kommer imorgon och för att det behövdes också xD
Satte in min bok i en pärm så jag har lättare koll på den och har samtidigt börjat på ett nytt projekt, vill inte berätta vad den handlar om ännu för jag vet inte om jag kanske kommer byta spår, jag brainstormar mest nu så det kan bli vad som helst av det.
Jag kände att jag hade kraft att skriva idag, jag har varit dålig på att uppdatera men det är mest för att jag inte har haft ork eller inspiration och inte riktigt vetat vad jag vill skriva om. Vet nog inte riktigt just nu heller.
Men jag har tittat på lite utbildningar efter komvux och det finns så mycket och jag vill så mycket. Jag vill vara en inspiration för ungdomar genom att bli lärare, jag vill lära dom vårt underbara svenska språk, hur man använder det i skrift och tal. Berätta om underbara böcker som finns att läsa. Jag vill att ungdomar ska hitta ett sätt att få ur sig sina känslor, och då kan skriva vara det bästa som finns och på det spåret kan man gå och kanske hitta sin passion.

Jag vill bli studievägledare, återigen för att hjälpa ungdomar till deras framtida yrken. Hjälpa dom att förverkliga sina drömmar.

Jag vill bli förlagsredaktör, läsa böcker hela dagarna, och lägga in mina åsikter, kanske göra en bra bok till den bästa boken. Ingela Af Geijerstam som jobbar på Bonnier fick frågan ''Har du några råd till den som vill bli förlagsredaktör och hennes svar var unerbart,
- Man ska vara road av litteratur och känna att man har de här egenskaperna som jag har pratat om. Det kan vara bra att läsa förlagskunskap på universitetet så att man får ett hum om vad förlagsvärlden innebär. Det finns ingen formell examen. Här finns en blandning av människor. En del är som jag, de har gått journalistutbildningen. De allra flesta har läst litteraturhistoria och några har gått kulturvetarlinjen. De flesta jag känner i branschen trivs väldigt bra.
Kulturvetarlinjen!
Jag tror att jag kommer gå den linjen oavsett vad jag blir för om det är något som jag vill ha i ryggsäcken så är det kultur! Och såklart litteraturhistoria. Jag vill insupa allt som är litteratur.

Jag har precis läst klart Åsa Mobergs bok om Simone de Beauvoir och jag kunde inte förstå varför jag gillade boken så mycket, jag hade inget behov av att läsa den varenda lediga minut men när jag låg i sängen på kvällen och läste den så fick jag slita med hela kroppen för att kunna stänga igen boken och sova.
Det var som att jag törstade efter kunskap om Simone. Som att hon sket i om jag ville eller inte, hon tänkte få mig att läsa om henne. Och jag gjorde det och jag kände mig nästan ny när jag var klar och började riva i mammas bokhylla för att sedan hitta ''Det andra könet'' Som är Simones mest kända bok. Och en av dom längsta också, den är på över åttahundra sidor men jag tänker banne mig läsa den ändå. Och efter det kommer jag ge mig på hennes bok ''Mandarinerna''. Jag har hittat en person som inspirerar mig så mycket samtidigt som jag kan bli så besviken på henne för att hon låter hennes man bestämma så mycket över henne och att hon missar en massa i sitt liv pga andra saker som hon tycker är viktigare. Men hon ser det inte som att hon missar något.
Jag avundas henne samtidigt. Hon skrev hela tiden, det var hennes yrke nästan och allt hon skrev var som en slags självbiografi av hennes liv och alla hennes böcker fick uppmärksamhet. Och jag vill kunna skriva om nästan vad som helst och fånga en massa personer. Men jag vet inte om jag kommer göra det.
Men jag hoppas att jag kommer i alla fall få några att läsa mina böcker och om mina böcker någon gång blir kända så kommer jag att tacka Simone de Beauvoir för att hon med nästan tvång gav mig en inblick i hennes liv!