Hemkommen från doktorn. Hade med mig mamma och pappa den här gången och ställde frågor och jag var nog mer ett objekt, en diagnos, en sjukdom. Och visst känns det obehagligt, Man får en stor klump i halsen och i magen och på något sätt så sitter tårarna och vill ut men ändå inte.
För samtidigt som det suger att sitta och betraktas av en massa folk som frågar en massa saker om mig så känns det ändå skönt, som en lättnad att veta varför min kropp reagerar som den gör, varför jag har obeskrivligt ont i händerna, varför jag sover mer än normalt. Och kanske är det en personlig sak som ingen tycker att jag ska dela med mig men hur ska jag kunna få ut mina känslor om jag inte får prata om det. Min doktor kunde inte förstå först varför jag tyckte att jag skulle informera min husläkare om mitt tillstånd, och varför dra in honom i det. För mig är det någon slags säkerhet att ha en doktor fem minuter hemifrån som jag kan ta mig till också istället för att boka en tid på karolinska och vänta en månad på en tid.
Och när hela familjen, mormor och morfar, systrarna, systerbarnen, kusinerna, alla i min släkt helt enkelt kommer få veta om det här så känns det lite extra när jag är den enda i släkten som känner av det här men att andra kan ha det, samtidigt som jag kan vara den enda i släkten.
Hur tacklar man det? hur reagerar man om man är den enda i en stor släkt som har en sjukdom och man vet att man kommer vara källan till den sjukdomen i framtiden när och om jag får barn.
På ett ögonblick så förändras ens liv, framtid och syn på saker fullständigt.
Och för att slippa tänka på det så tänker man på hur jävla bra man mår egentligen, och vilken tur jag har som inte ens har i närheten av hälften av alla symtom som finns.
Och som älsklingen säger ''Ingen ska få se mig som en diagnos, jag är en person, en människa och det är så man ska se mig.''
En diagnos är bara en diagnos, men det gör inte mig till en annan människa. Kanske en människa med ett litet sämre fysiskt och psykiskt tillstånd, Men inget som märks.
Jag är ju fortfarande Felicia, och det är ju en jävla tur!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar