12:42
Jag hade gett upp om att skriva blogg den här veckan egentligen, men ''emotionell'' som jag är så måste jag få skriva av mig ändå och dela med mig av dessa skumma upplevelser och känslor ^^
Det började nog i söndags först och främst, jag hade haft en trevlig dag, slutade mindre bra men det är skitsamma för er.
Anyway, sockerberoende som jag är så köpte jag lite choklad på vägen hem.
''känner man sig lite ledsen så ät choklad'' som man brukar säga, kan ju meddela att det inte gjorde något så mycket bättre.
När jag kom hem till mamma på söndagskvällen så flyttade vi ut hela mitt rum (nästan hela rummet) till vardagsrummet så jag sover för tillfället där.
Det skumma i alla fall som kanske egentligen hände på måndag kväll var att jag fick en olidlig smärta i kroppen, i benen framförallt, jag tänkte att det kanske var för att jag hade gått mycket på dagen, men det var en mer smärta än trötthet, det gjorde så förbannat ont, och det fortsatte att göra ont på Tisdag morgon, och hade ont i största delen av kroppen också. Jag har mått lite konstigt den senaste veckan, vimmelkantig och trött, seg i kroppen och lite stel, mest illamående ständigt. men nu kom smärtan också. Jag hade nog trott att det var förkylning om det inte var så att jag precis har varit förkyld.
Så den här skumma värken sitter alltså i mig helt utan någon vettig anledning.
En del tänker väl att det är bra att jag går till doktorn med det.
Och en del kanske tänker att det är graviditet som spökar, men det mina kompisar är en omöjlighet. och fick bevisat igår (Tisdag) att det inte är det, så nu tar vi alla ett djupt andetag!
Det som skrämde mig mer här om dagen, Lördag för att vara mer exakt är att jag var hemma hos en kompis och tittade på en film som heter ''in to the blue''. Ni som har sett den och kommer ihåg vet nog hur den börjar, men för er som inte vet.
Filmen börjar med att ett plan som är fullt med knark störtar ner i vattnet, och därför forsar det in vatten i planet. Och man får se det som att vattnet kommer mot dig.
Så för någon sekund eller två så blir det som ett tryck mot min bröstkorg och för en millisekund så åker jag tillbaka till Thailand, men det är bara en liten sekund, sen är jag tillbaka i rummet. I säkerhet, och jag tänker att det bara är en film och det där var det enda som hände. Det kommer inget mer med vatten som forsar eller någon våg och det gör det inte heller.
Vi tittar på filmen i lugn och ro och tycker också att den är ganska bra.
Det är först när vi ska sova som det kommer, jag kan inte blunda i början, för allt jag ser är vatten, ingen våg, ingen fors, bara en massa vatten. Jag öppnar ögonen och tänker att jag måste andas lite bara, varva ner.
Problemet är bara att jag inte märker att jag öppnar ögonen, vattnet är där, och jag är så säker på att jag tittar, och när min kompis frågar mig vad det är (efter många suck och stön från mig) så spricker det i princip, jag får panik, jag ser vågen, jag hör fönstret som krossas och jag ser mig själv ligga på sängen i bungalowen, hjälplös. Jag kan inte få bort bilderna, jag försöker blinka bort dom, gnugga bort dom, inget funkar.
Jag försöker hålla borta gråten men det går inte, och jag känner hur rädslan för döden, rädslan för att vara mesig kommer till mig. Och sen allt annat, rädslan för att aldrig vara tillräcklig, aldrig bra nog, aldrig fullständigt nöjd och framför allt aldrig bra nog åt någon och såklart aldrig bra nog åt ''honom''.
Panik panik panik!
Men min kompis lyckas lugna ner mig efter ett tag, vi andas tillsammans och innan jag vet ordet av så ligger vi och pratar i lugn och ro och jag ser min kompis igen och jag ser hans rum, jag ser vart jag är, Och jag kan andas igen.
Rädslorna sitter och kittlar mig lite i nacken, men dom är inte lika starka.
Jag får ibland såna här tillfällen, när allt rasar. Och jag orkar ofta inte med det, för jag känner mig värdelös och jag är trött på att gråta.
Men jag antar att det är den del av min vardag nu för tiden.
Jag är glad i alla fall över att jag hade någon som kunde hålla om mig, som inte dömde mig, en som stöttade mig utan att veta hur det är att uppleva något sådant.
Det kan vara chocken som sitter i mig fortfarande som gör att jag mår som jag mår och känner det jag känner dom senaste dagarna.
Som en kanske ursäkt och en förklaring till mitt beteende, Det här är till ''dig'' mest: Jag blir ostabil av minnen, av känslor, jag måste bygga upp den delen av mig som rasar, och jag blir inte en bra person då, det vet jag. Allt, precis ALLT blir fel då känns det som.
Så jag säger Förlåt till dig. Förlåt för att jag verkar arg och dum mot dig, du förtjänar det inte.
Jag gillar dig precis som du är och förstår dig när du pratar med mig.
Min uppgift nu är att försöka få mig själv att fungera. Få livet att fungera hyfsat för mig. Och kanske en dag bli lycklig rakt igenom.
